xteddybearx

Jag tar skeden och stoppar lite mat i munnen, men det smakar inget.
Kvinnan tittade på mig.
- Du måste äta för att växa vet du väl, säger hon med en snäll röst.
Jag tittar på henne med mina smala ögon och säger inget.
Jag tvingar i mig maten och som belöning för att jag är så duktig får jag glass som efterrätt.
Jag äter upp min glass och somna av utmattning och vaknar av en främmande röst.
Personen talar ett främmande språk, motorerna har stannat. Det är nog dags att gå av fast än jag inte visste vart vi ska.
Jag ställer mig upp och den snälla kvinnan tar min hand, hon leder mig genom den lilla gången mellan passagerarsätten mot den lilla dörren som flygvärdinnan har öppnat.
Bakom den lilla dörren finns inget mer än en lång tunnel som aldrig ta slut och där går jag och kvinnan hand i hand.
Alla drar väskor med hjul efter sig men det har inte vi, kvinnan har en liten väska på axlarna och jag har min rosa ryggsäck.
I den har jag min filt som jag fick av mamma, när jag var bebis.
Det har Linh berättat för mei. Linh var väldigt snäll mot mig och hon bruka berätta sagor för mig om prinssesor och prinsar. Hon var också föräldralös som jag.
Hon säger att det är att det är synd att vi har samma öde.
Hon säger att om hon fick bestämma skulle inga barn vara föräldralösa, man får inte lämna sitt bran så där bara.
Linh var alltid i barnhemmet och tog hand om oss fast hon hade flyttat därifrån för länge sen.
Hon jobbar och bor i en liten lägenhet med fyra andra tjejer och där trivdes hon.
Jag älskar Linh, men nu kan jag inte träffa henne igen, från och med idag ska jag bo i ett land med namnet Sverige.
Jag ska bo här med mina nya föräldrar och jag skulle få börja i skolan också.
Jag skulle få lära mig skriva och läsa berättade de i barnhemmet.
Idag ska jag få träffa min nya pappa också han väntar nog på mig i andra sidan tunneln. 
Jag tittar upp mot kvinnan som tittar tillbaka på mig och så ökar vi farten. 
I andra sidan tunneln finns ett stort rum med många människor som är på väg någonstans.
Vi går emot en människorflock och försöker ta oss fram mellan dem.
Kvinnan håller hårt om min hand och leder oss fram, hon mumlar ett ord flera gånger innan vi kommer fram till den rullande band med resväskor.
Kvinnan spanar efter väskorna och jag gör detsamma för att hjälpa till, och jag ryker i hennes hand när jag får syn på våra väskor.
Hon tittar på mig och jag bara pekar mot väskorna, vi väntar tills väskorna har rullat fram till platsen vi står och kvinnan skyndar sig att ta väskorna inna de åker in genom ett svart hål.