First lovestory
Man är ung och inte vet vad kärlek är fast man tror att man var kär i den där speciella killen.
Han med de magiska ögonen, den raka luggen som föll över ena ögat, smilegroparna som kom fram när han log.
Allt kom så fort den sommaren, man träffar en solbrännd kille mitt i sommaren.
Honom föll man för, honom gav man allt.
De dagarna man satt i stranden med honom och såg på solnedgången, de dagarna man bara var i stan och umgick var som en dröm. Allt var som en saga och alla var lyckliga i den.
Han var allt man hade och brydde sig om, honom gjorde man allt med, man såg inte nåt dålig hos honom.
Han var mer än perfekt i ens ögon.
Man var för blind för att se att han bara var ute efter en sak hela tiden.
Varje gång man låg där bredvid honom och kände hans händer och kyssar överallt.
För varje gång som går blir det ännu mer.
Fler kyssar, fler beröringar.
Man sluta med att går ut och hitta på saker utan var hemma hela tiden.
Man ville inte göra nåt som man skulle ångra senare men det hände ändå, den natten var oförglömligt.
De blev flera nätter som den, och man kude inte glömma den känslan som att man blev en med honom.
Man trodde att man verkligen var kär, och litade på honom.
Man intalade sig själv att han inte skulle såra en.
sommaren närmade sitt slut och man skulle åka hem.
Man hade den bästa sommaren i sitt liv och han hade lovat att komma och hälsa på snart.
Men man väntade dag in och dag ut, men han var alltid upptagen.
Han hade inte tid att prata med en längre utan var tvungen att tänka på skola sa han varje gång man sa att man sakna honom och ville höra hans röst.
Men en dag ringer han och hjärtat skuttar till när man ser hans namn på mobilskärmen.
Men han ringde inte för att han hade saknat en utan för att säga att han hade träffat någon annan.
Världen rasar och man kunde inte säga nåt mer än "varför?".
Men smärtan kom och gick lika fort som kärleken, man kunde bara hata honom.
Tiden gick och man hade inte en smula känsla för honom mer, fast de hade man inte heller från början.
Men man trodde verkligen att man var kär i honom då och säger att man var kär i honom.
Man visste inte vad kärlek var, man hade givit honom allt,
och ändå var man inte tillräckligt för honom.
Idag när jag tänker tillbaka så tycker jag bara att jag var så naiv och blåögd.
Bara för att jag trodde att jag var kär så gav jag honom min oskuld.
Det är nåt att lära sig utav, alla är inte goda människor.
Jag var ändå villig att göra de han ville att jag skulle göra, så misstaget var mitt.
Inte visste man allt när man växte upp.
Han med de magiska ögonen, den raka luggen som föll över ena ögat, smilegroparna som kom fram när han log.
Allt kom så fort den sommaren, man träffar en solbrännd kille mitt i sommaren.
Honom föll man för, honom gav man allt.
De dagarna man satt i stranden med honom och såg på solnedgången, de dagarna man bara var i stan och umgick var som en dröm. Allt var som en saga och alla var lyckliga i den.
Han var allt man hade och brydde sig om, honom gjorde man allt med, man såg inte nåt dålig hos honom.
Han var mer än perfekt i ens ögon.
Man var för blind för att se att han bara var ute efter en sak hela tiden.
Varje gång man låg där bredvid honom och kände hans händer och kyssar överallt.
För varje gång som går blir det ännu mer.
Fler kyssar, fler beröringar.
Man sluta med att går ut och hitta på saker utan var hemma hela tiden.
Man ville inte göra nåt som man skulle ångra senare men det hände ändå, den natten var oförglömligt.
De blev flera nätter som den, och man kude inte glömma den känslan som att man blev en med honom.
Man trodde att man verkligen var kär, och litade på honom.
Man intalade sig själv att han inte skulle såra en.
sommaren närmade sitt slut och man skulle åka hem.
Man hade den bästa sommaren i sitt liv och han hade lovat att komma och hälsa på snart.
Men man väntade dag in och dag ut, men han var alltid upptagen.
Han hade inte tid att prata med en längre utan var tvungen att tänka på skola sa han varje gång man sa att man sakna honom och ville höra hans röst.
Men en dag ringer han och hjärtat skuttar till när man ser hans namn på mobilskärmen.
Men han ringde inte för att han hade saknat en utan för att säga att han hade träffat någon annan.
Världen rasar och man kunde inte säga nåt mer än "varför?".
Men smärtan kom och gick lika fort som kärleken, man kunde bara hata honom.
Tiden gick och man hade inte en smula känsla för honom mer, fast de hade man inte heller från början.
Men man trodde verkligen att man var kär i honom då och säger att man var kär i honom.
Man visste inte vad kärlek var, man hade givit honom allt,
och ändå var man inte tillräckligt för honom.
Idag när jag tänker tillbaka så tycker jag bara att jag var så naiv och blåögd.
Bara för att jag trodde att jag var kär så gav jag honom min oskuld.
Det är nåt att lära sig utav, alla är inte goda människor.
Jag var ändå villig att göra de han ville att jag skulle göra, så misstaget var mitt.
Inte visste man allt när man växte upp.
Kommentarer
Trackback
